Vattenpassning

Göteborg 2 november

Publicerat i Gatufoto, Ljus | Kommentarer inaktiverade för Vattenpassning

Vanlig höstdag

Publicerat i Gatufoto | Kommentarer inaktiverade för Vanlig höstdag

Nobeltänkt

Att ständige sekreteraren nån gång skulle komma ut och läsa upp mitt namn, har jag slutat hoppas på. Man lär sig med tiden, att inse sina begränsningar.

Det var värre i ungdomen, med författardrömmar och kompisar, med vilka man bytte framtidsvisioner och slängde sig med uttryck som ”när jag får Nobelpriset, dååå…” Numera behöver jag inga förlagsutlåtanden för att inse att mina författarförsök kan betecknas som ”shit lit”.

För övrigt är nog fysikpriset inte heller att tänka på, även om jag känner mig i rätt bra form för min ålder.

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Nobeltänkt

Taggad?

1 oktober, minsann! Höst och nya friska krafter?

Njäe, det är väl mest som vanligt; man går omkring och plockar med det nödvändigaste och gör kanske nån bild som känns bra, en stund i alla fall. Folk hör av sej (en tumme på fejan piggar ju upp) och ute regnar det, som omväxling till det torra gråvädret.

Ja. Det var väl allt för i dag.

Publicerat i Tid | Kommentarer inaktiverade för Taggad?

Septembertänkt

Hej och hå, vad det går undan. Nyss var det sommar och det är väl det som är felet. Man hinner inte med mentalt, det ligger brådska i själva luften, det blåser på utav bara hlvt. Och snart är det jul!
Nä, jag bara skämtade. Vi har ju hela oktober och november att gotta oss åt först. Mörker och råblåst, snålkallt och tvärblött vart man vänder sig.
Men joodå, det ska nog gå bra, bara vi kommer ihåg att se det från den ljusa sidan: knappt kommer vi att ha vant oss vid decembers stearindoft, förrän fastlagsbullarna knackar på dörren. Då vänder det!
Eller, som tecknaren Ulf Lundkvist har sagt:”Man ska inte se allting i svart och vitt. Det finns ju grått också.”

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Septembertänkt

Värre förr

I dag var det dags att prova gatulivet igen och då hände det som man helst slipper: Allt på minneskortet fick slängas, bilderna höll inte mitt mått. Det där händer ju med ojämna mellanrum och numera kan man ta det med ro. Värre har man varit med om.

Min första näsbränna av det slaget hände redan när jag i ungdomligt oförstånd ville bli pressfotograf. Det var sommarjobb på liten lokaltidning och en kväll hade jag och en skrivare i uppdrag att gå i kyrkan. Där skulle vankas kyrkospel och det visste jag ingenting om. Men jag hade hört talas om research, så jag kollade med en expert och fick veta att kyrkospel är en sorts teater, ofta med ungdomar, ofta i speciella dräkter. Det där sista högg jag på. ”Speciella dräkter”, klart bildmässigt.

I god tid intog vi våra platser, foto krävde första bänk, medan skrivaren satte sig i en bakre rad. Prästen inledde, talade och sade, det flödade sång och musik, det rullade på, medan jag väntade på den utklädda ungdomsgruppen. Mellan musikinslagen var det en del ungdomar framme och talade, både med varandra och till publiken, men jag väntade tålmodigt på dräkterna för att få en slagkraftig bild.

Väntan blev seg och jag var oroväckande sömnig, när något äntligen hände: prästen tog till orda på nytt och därefter – till hög musik – reste sig plötsligt allt folket och tågade ut. Finito, typ. Och inga bilder; fiasko första veckan av en lovande karriär!

Väldigt knäsvagt följde jag folkströmmen och hittade skribentkollegan på sista bänk, tungt lutande sitt huvud mot en pelare. Jag knuffade på honom, och väste:

”D-det blev inga bilder!”

Han ryckte till, öppnade ögonen, kvävde en gäspning och muttrade:

”Jasså, näe… det blir ingen text heller”.

På redaktionen satt redaktören med en nästan färdig morgondagens tidning och väntade otåligt på bild och text om kyrkospelet. Exakt vilka ord han använde när vi erkände minns jag inte, men röststyrkan hade sannolikt platsat på Richter-skalan.

 

Publicerat i Gatufoto, Tid | Kommentarer inaktiverade för Värre förr

Kort om kort

Man fotar åtskilligt som man inte är helt säker på att man borde. Åtminstone i mitt fall och det har sina skäl. En gång, som ung och osäker nybörjare, följde jag med kameran renoveringen av ett gammalt hus. Jag hade varit där ett par gånger, när jag hörde en nedlåtande replik bakom ryggen: ”Va ska de va bra för å ta kort på sånt?”

Repliken fälldes av en äldre man, och just det fick mig att tvivla ännu mer på mitt omdöme; min uppväxt hade inpräntat att äldre människor alltid vet vad som är vettigt —   och därmed ”insåg” jag att det jag gjorde inte var något att ha. Jag gav upp projektet.

Sluta fotografera kunde jag bevisligen inte, men den där repliken kan fortfarande anfalla när som helst, när jag står framför ett motiv. Med åldern följer dock den fördelen att man alldeles själv kan besvara frågan:

Känns det bra, så är det bra.

Publicerat i Bilder, Tid | Kommentarer inaktiverade för Kort om kort

Osäkert kort

Ibland vet man inte riktigt varför man trycker på knappen. I det här fallet kan jag kanske ha tänkt nåt om att “sommaren går vidare men hösten närmar sig”. Kanske.

Göteborg 30 augusti 2017.

Publicerat i Gatufoto, Tid | Kommentarer inaktiverade för Osäkert kort

Ny runda

Efter den omtumlande Planket-utställningen blir man lätt “avslagen”; orkar jag ta tag i fotandet igen? Finns det mera att hitta i gatulivet??? Hur som helst med det – att inte våga försöka, vore definitivt nederlag. Så här blev det i går.

Publicerat i Gatufoto | Kommentarer inaktiverade för Ny runda

Planket igår. Igen.

Att beskriva fotofesten Göteborgsplanket som “Sveriges bredaste fotoutställning” är ingen överdrift. Men en heltäckande beskrivning går inte att göra med ord – man måste vara där och känna trycket, uppleva den knökade trängseln med nyfiken och bildpratande masspublik, känna vädret (soligt, men med ett par korta avbrott för traditionella regnskurar)…

Alltså, helt kort: har man varit med om Planket i Allén, blir det lätt en vana.

Publicerat i Bilder, Gatufoto | Kommentarer inaktiverade för Planket igår. Igen.